Dartens historia

Från engelska pubar till en världssport

Dart verkar vara ett mycket enkelt spel: det räcker med en tavla, tre pilar och lite ledigt utrymme. Bakom denna okomplicerade idé finns dock en lång historia där bågskyttetraditioner, engelsk pubkultur, industriell utveckling, standardisering av regler och television vävs samman.

Varifrån kommer dart egentligen?

Dartens exakta födelse kan inte anges med ett enda datum eller tillskrivas en enda person. Den mest sannolika teorin kopplar dess början till bågskytte och militära träffsäkerhetslekar. Tidiga tavlor liknade förminskade bågskyttemål med koncentriska ringar, och dartpilarna kallades länge på engelska för “arrows”, alltså pilar. Populära berättelser handlar om soldater som under pauser mellan strider kastade förkortade pilar, spetsar eller armborstbultar mot träbitar. Det finns dock inga bevarade dokument som gör det möjligt att betrakta någon av dessa berättelser som en exakt beskrivning av hur det moderna spelet uppstod.

Det är säkrare att anta att dart gradvis utvecklades ur olika lekar där små föremål kastades mot ett mål. Tvärsnitt av trädstammar var särskilt lämpliga. Trädets naturliga årsringar bildade cirklar som kunde användas som poängzoner, medan radiella sprickor delade in ytan i sektorer. Med tiden började sådana improviserade mål tillverkas särskilt för spelet.

Ibland upprepas historien att de första darttavlorna var bottnarna på öl- eller vinfat. Det är en färgstark berättelse som passar dartens pubprägel väl, men det finns inga starka bevis för att sportens historia verkligen började med tunnor. Däremot vet vi att tavlor ännu i början av 1900-talet ofta tillverkades lokalt. Snickare och hantverkare gjorde dem åt pubar i närheten, vilket innebar att olika städer och regioner använde egna mått, indelningar och poängsystem.

Vem skapade numreringen på tavlan?

En av de största gåtorna i dartens historia är vem som skapade nummerordningen på den moderna tavlan. Det namn som oftast nämns är Brian Gamlin från Bury i Lancashire, som påstås ha utformat numreringen i slutet av 1800-talet. Problemet är att inga tillförlitliga dokument har hittats som bekräftar hans upphovsmannaskap. En alternativ teori pekar på Thomas Buckle, en trådhantverkare från Leeds, som kan ha skapat en liknande ordning i början av 1900-talet. Därför bör uppfinningen tillskrivas en enda person med försiktighet.

Själva nummerordningen är däremot mycket genomtänkt. Höga värden ligger intill låga: 20 ligger mellan 1 och 5, 19 mellan 3 och 7 och 18 mellan 1 och 4. En spelare som siktar på ett högt värde men kastar oprecist kan därför få mycket få poäng. Tavlans uppbyggnad minskar slumpens betydelse och belönar upprepningsbar precision.

Regionala varianter av tavlan har också överlevt. Manchester Log-End är mindre än standardtavlan och har mycket smala fält. Yorkshire-tavlan saknar trippelring, medan London Fives är indelad i tolv huvudsektorer. Detta visar att dagens “klockformade” indelning inte var det enda sättet att spela, utan den variant som till slut blev mest populär.

Rättegången som hjälpte till att legalisera dart

År 1908 ställdes James “Jim” Garside, ägare till Adelphi Inn i Leeds, inför rätta för att ha tillåtit hasardspel i sin lokal. Skillnaden var juridiskt viktig, eftersom bestämmelser för lokaler som sålde alkohol behandlade slumpbaserade spel annorlunda än spel som krävde skicklighet.

Till Garside hörde den lokale spelaren William “Bigfoot” Annakin. Enligt bevarade berättelser skulle hans uppvisning ha övertygat domarna om att resultatet i dart främst beror på spelarens precision. Detaljerna i demonstrationen återges på olika sätt i senare berättelser, så varje färgstark version bör inte tas bokstavligt. Rättegången blev ändå ett symboliskt ögonblick: dart erkändes som ett prov på skicklighet och inte som ett vanligt turspel.

Det innebar ännu inte att enhetliga regler skapades. Olika pubar använde egna husregler, olika tavlor och olika kastavstånd. På ett ställe kunde spelaren stå ungefär sex fot från målet, på ett annat så långt som nio. Först utvecklingen av ligor och tävlingar över större områden gjorde det nödvändigt att enhetliggöra spelvillkoren.

Från pubnöje till organiserad sport

Efter första världskriget började ligor knutna till bryggerier och pubar utvecklas. Lagen representerade särskilda lokaler och matcherna blev en del av det lokala sällskapslivet. Under 1920-talet växte behovet av gemensamma regler. År 1925 bildades National Darts Association, som började ordna regler, mått och tävlingsorganisation. Besluten från denna period blev grunden för senare regelverk.

Mästerskapen som sponsrades av tidningen “News of the World” spelade en mycket stor roll. Den första individuella tävlingen under säsongen 1927/1928 omfattade Londonområdet och lockade fler än tusen deltagare. Strax före andra världskriget räknades anmälningarna redan i hundratusental. Dart upphörde att vara enbart underhållning i några närliggande pubar och blev en massföreteelse i den brittiska fritidskulturen.

Under andra världskriget fungerade dart som enkel och lättillgänglig underhållning som hjälpte till att hålla moralen uppe. Man spelade i militära förband, officersklubbar och krigsfångeläger. Soldater från flera länder, däribland USA, Australien och Nya Zeeland, lärde känna spelet. Efter kriget tog några av dem med sig dart till sina hemländer och bidrog till dess internationella spridning.

Hur förändrades tavlorna och pilarna?

De första trätavlorna krävde regelbundet underhåll. Ibland blötlades de för att träet inte skulle torka för snabbt, och ytan slets ojämnt. Ett viktigt steg var utvecklingen av tavlor gjorda av hårt sammanpressade sisalfibrer. Fibrerna delar sig när spetsen tränger in och återgår delvis till sitt läge när pilen dras ut. Därför klarar en modern tavla betydligt fler kast än ett traditionellt trämål.

Benämningen “bristle board” kan vara missvisande, eftersom tavlan inte tillverkas av djurborst. Den består av buntar av naturfiber, oftast sisal, som pressas samman och skärs för att bilda en jämn yta. Segmenten skiljs åt av tunn metalltråd, och moderna konstruktioner använder allt smalare metallelement, vilket minskar risken för att pilen studsar ut.

Även dartpilarna förändrades. Under första hälften av 1900-talet var tjocka mässingsbarrels, skaft av vass och flights av papper vanliga. Senare blev plast och volfram vanligare. Volfram är mycket tätare än mässing, så en pil med liknande vikt kan ha en smalare barrel. Det gör det lättare att gruppera tre pilar tätt tillsammans, särskilt i det smala trippel 20-fältet.

En modern dartpil består vanligtvis av spets, barrel, shaft eller skaft och flight. Vikt, längd, form, tyngdpunkt och typ av grepp väljs individuellt. Vissa spelare föredrar raka och jämnt balanserade barrels, medan andra väljer modeller som är bredare fram eller bak. Det finns inget enda set som är idealiskt för alla.

Televisionen och den professionella dartens födelse

Den första kända tv-sändningen med anknytning till dart ägde rum redan före andra världskriget. Regelbunden tv-närvaro kom dock mycket senare. Under 1960-talet förekom regionala sändningar, och det verkliga genombrottet skedde under nästa årtionde, när den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt att samtidigt visa spelaren och en närbild av tavlan.

British Darts Organisation bildades 1973, och tre år senare grundade representanter för fler än tio länder World Darts Federation. Dart fick mer ordnade turneringsstrukturer, landslag och internationella tävlingar. Spelare som Eric Bristow, John Lowe, Jocky Wilson och Leighton Rees blev välkända personligheter och matcherna lockade miljonpublik.

I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet minskade dartens tv-närvaro. De ledande spelarna ansåg att sporten behövde nya turneringar, större marknadsföring och stabil finansiering. År 1992 bildades World Darts Council, som senare bytte namn till Professional Darts Corporation. Konflikten ledde till att professionell dart delades upp i två huvudsakliga miljöer.

PDC:s tävlingar, med stöd av satellit-tv, förvandlade gradvis dart till en show som spelas i stora arenor. Det tillkom effektfull produktion, musikaliska spelarentréer, en omfattande kalender och höga prispengar. Trots professionaliseringen behöll sporten sin karakteristiska närhet till publiken och atmosfären från de engelska pubarna.

Officiella mått och kastavstånd

I standardiserad steel-tip-dart ska mitten av bull vara exakt 1,73 meter över golvet. Avståndet från tavlans framsida till kastlinjen, som kallas oche, är 2,37 meter. Det är mycket viktigt att mäta från tavlans yta och inte från väggen, eftersom tavlan och dess fäste sticker ut några centimeter.

Placeringen kan kontrolleras ytterligare genom att mäta diagonalen från bullens mitt till kastlinjen. Den ska vara cirka 2,93 meter. En tävlingstavla har en diameter på ungefär 45,1 centimeter och ska hänga så att det svarta 20-segmentet är exakt överst. Golvet mellan tavlan och kastlinjen ska vara plant, stabilt och fritt från hinder.

Vid soft-tip-spel på elektroniska tavlor med plastspetsar används ofta ett avstånd på åtta fot, alltså cirka 2,44 meter. Reglerna kan dock skilja sig mellan olika maskintillverkare och ligaarrangörer, så den aktuella tävlingsbestämmelsen bör alltid kontrolleras.

I vissa tävlingar för rullstolsburna spelare används en lägre höjd på 1,37 meter från golvet till bullens mitt, medan det vanliga avståndet till oche behålls. Värdet har valts för att så nära som möjligt återskapa kastgeometrin för en stående spelare.

Viktigaste måtten – steel-tip

Kuriosa och mindre kända regler

Det enskilda fält som ger flest poäng är inte bull. Den inre bullen ger 50 poäng, medan trippel 20 ger 60. Det högsta resultatet i en omgång med tre kast är därför 180 poäng. Bull räknas dock som dubbel 25 och kan därför avsluta ett leg som spelas med double-out.

Ett perfekt 501-leg kan avslutas med nio pilar. Spelaren kan börja med två omgångar på 180 poäng och avsluta de återstående 141 poängen till exempel med T20, T19 och D12. Nio kast är det matematiska minimumet med det vanliga kravet att sluta på ett dubbelfält.

En pil som studsar från tavlan eller faller ut innan resultatet har lästs av ger inga poäng och får inte kastas igen. Om spelaren däremot bara tappar pilen innan en tydlig kaströrelse har börjat får den plockas upp och användas. Poängen avgörs av var spetsen går in i tavlans yta, inte av var pilens kropp befinner sig.

Professionella regler anger maximal längd och vikt för pilarna, även om vanliga set är betydligt lättare än den tillåtna gränsen. De vanligaste steel-tip-pilarna väger cirka 20–26 gram. Vid soft-tip används oftast lättare modeller, eftersom en alltför tung pil kan skada maskinens plastsegment.

Även historien bakom ordet “oche”, som betyder kastlinje, är intressant. Tidigare användes stavningen “hockey”, medan den nuvarande formen blev vanlig först under 1900-talet. En populär legend kopplar namnet till ett särskilt bryggeri och längden på ölbackar som ställts bredvid varandra, men berättelsen har inte bekräftats på ett tillförlitligt sätt.

Tavlan bör roteras regelbundet. Metallringen med siffrorna tas bort och tavlan vrids så att det mest använda 20-fältet hamnar på en annan plats. Då fördelas slitaget jämnt och tavlan håller sig i gott skick betydligt längre. En modern sisaltavla ska däremot inte blötas, eftersom fukt kan deformera den och försvaga limningen av fibrerna.

Dart i dag

Modern dart har behållit många delar som fastställdes för nästan hundra år sedan: tavlan med “klockindelning”, tre pilar per omgång, oche-linjen och ett spel som bygger på exakt poängsubtraktion. Samtidigt har sporten gått från lokal pubunderhållning till tävlingar i stora arenor som sänds över hela världen.

Sportens styrka ligger i den ovanliga kombinationen av tillgänglighet och svårighetsgrad. Nästan vem som helst kan göra sitt första kast, och grundreglerna kan förklaras på några minuter. Att regelbundet träffa de smala dubbel- och trippelfälten kräver däremot tusentals repetitioner, stabil teknik, koncentration, mental uthållighet och snabb huvudräkning.

Dart kan tränas hemma på ett litet utrymme, men möjliggör samtidigt omfattande ligor och professionella turneringar. Utvecklingen av elektroniska poängräknare, appar, kameror och onlinetävlingar har gjort det möjligt för spelare att mötas även på distans. Sportens historia visar att en stor idrott inte alltid börjar på en arena. För dart var små pubar, lokala hantverkare, bryggeriligor, tidningar, utrustningstillverkare och television avgörande. Ur enkelt kastande mot ett trämål växte en sport fram med exakta mått, detaljerade regler och egna världsmästerskap, men den behåller fortfarande atmosfären av direkt tävlan.